Merci pour rien

Ibland skrämmer det mig vad som göms längst in i min walk-in-closet. Jag har fantastiskt fulsnygga klänningar som jag inte har hjärta att slänga trots att bäst före-datumet passerat för länge sedan, både på klänningen och mig i den. Efter att ha mannekängat några av mina favoriter från 2004/2005 för darling Bells kom jag fram till att det var dags att ta sig i kragen och bete sig som den vuxna människa man faktiskt är (eller borde vara). Och jag har nu, hör och häpna, slängt både min megakorta aprikosfärgade minikjol med volang och det militärgröna halternecklinnet med paljetter som jag så gärna matchade för tre år sedan. Jag är vuxen nu!