Merci pour rien

Onsdag måste vara veckan bästa dag. Man vet att mer än halva arbetsveckan är avklarad och kvar är bara roligheter som eventuella torsdagsutgångar och helg. Firade den fantastiska dagen med min fantastiska darling Bells på Le bar rouge, som jag förstår varför jag fick en crush på, med hallondrink och massa prat om Paris. Det börjar verkligen närma sig och nedräkningen står idag på 63 dagar till jag sticker. Jag vet inte om jag är livrädd eller allmänt nöjd, någon blandning antar jag. Imorgon blir det både trevlig lunch med skåningen Daniel som ska flytta tillbaka till sveriges danmark och till kvällen tar jag med Gustav ut på middag på Vapiano då han fyIler vuxen. Jag säger ju det, veckosluten när de är som bäst!