Merci pour rien

Jag har kommit fram till att det antagligen aldrig kommer att vara sig likt med mina flickor nu när gymnasiet slutat och alla går sin egen väg. Vi kommer aldrig mer skolka sista lektionen för att spendera otaliga timmar på L'angelo med hallonpaj och massa skvaller. Vi kommer aldrig mer prata högst och mest i matsalen om de mest bisarra ting som får de andra att stirra storögt på oss och vi kommer aldrig mer att ses på röktrappan på morgonen för att catcha upp om det senaste och tillsammans entra skolbyggnaden. Jag saknar dem redan!