Merci pour rien

I Paris är det inte svårt att känna sig ensamast i hela världen, vilket jag gjorde igår. Traskade iväg i den bittra morgonluften till Sorbonne för inskrivningen och möttes av irriterade fransmän som inte kunde ett enda ord engelska trots att det mestadels är internationella studenter där. Jag förstod inte ens inskrivningslappen och var tvungen att akutringa till Jakob med gråten i halsen och få "förnamn" och "efternamn" översatt.

Gick sedan ner längs Seine och tittade på folk, solen sken och det åkte små turistbåtar på floden. Gick hela vägen upp till L'arc de triomphe, kollade lite i affärer, köpte mig en baugette och gick sedan tillbaka i solen. Åter till Sorbonne där inskrivningsprovet ägde rum vilket var ett totalt skämt. Jag förstod ungefär en fråga på hela provet och kommer med väldigt stor sannorlikhet hamna i nybörjargruppen, men hellre det än något som är för svårt. Träffade en riktigt fab grabb som jag hängde runt med ett tag. Blev ett glas rosé på en uteservering och en väldans massa modeprat - fantastiskt!

Nu sitter jag i sängen med senaste franska Vouge (som förövrigt har en fotosession med Hedi Slimane och de foton som jag nyligen publicerat) och äter Pan au chocolat som jag  blivit besatt av. Well, allt börjar bli bra nu- riktigt bra!

 

Jag vet att ni är många som är nyfikna på min resa till Paris, och jag ska verkligen försöka hålla er så uppdaterade som möjligt. Idag är min första dag, ensam i den stora staden med väldigt många gator som väldigt få är utsatta på min gigantiska turistkarta. Jag har alltså yrat runt som den förvirrade turist jag än så länge är och tittat på omgivningarna. Tog mig en promenad längs Rue Saint Honoré fram till gatan där min lägenhet ligger och blev otroligt lättad och glad - kvarteren är hur mysiga som helst. Precis om hörnet från min lägenhet ligger Les Halles, McDonalds, massa små mysiga restauranger och affärer. Och jag har en hörnbar - en jävligt fräsch sådan också. Där kommer det bli drinkar efter inflyttningen.

Jag gick sedan vidare ner längs Boulevard Sebastanpol, över Seine, traskade förbi Notre Dame och åt lunch på ett ställe precis vid vattnet på vänstra stranden.

Annars har jag mest kollat lite i affärer, vilket håller på att bli min död eftersom jag inte ska köpa något, hamnade på världens största Sephoravaruhus och blev lyrisk. Nu har jag precis checkat in på hotellet och blivit uppgraderad till taksviten så jag har världens mysigaste rum med en gigantisk säng, takbjälkar och takfönster med utsikt över takåsarna (mycket tak där). På mitt nattduksbord står albumet med mina fina vänner uppställt. Så att jag inte känner mig ensam.

Det är inte mycket som får mig att gråta tänkte jag säga, men då ljuger jag. Jag är sveriges mest blödiga person, men det är sällan jag gråter när jag är ledsen. Sätt på en sorglig/glad/fin/hemsk film och man får helt klart se några tårar leta sig ur ögonvrån eller säg något fint till mig när jag är lite känslig och jag börjar snyfta direkt. Någon som bara genom ett ord eller en blick kan göra mig rörd är Bella. Och det var nog när jag läste det här som jag verkligen insåg att hon är min allra bästa vän. Och som hon skriver, vi är väldigt lika, och trots en del olikheter, gnabb och meningsskiljaktigheter ibland och rätt ofta så är det hon som passar mig. Jag hörde någon gång att pingviner kan spendera hela sitt liv på att hitta den där andra lilla pingvinen som är rätt för just dem, och när de hittar den så lever de tillsammans till the end - och jag måste nog säga, hur corny det än låter, att Bella är min pingvin.

Jag är inte lika bra på att formulera lite vackra saker som hon har gjort i sitt brev till mig, och tur är väl det för hon vill alltid vara bäst. Och jag tror inte heller att jag behöver det, för hon vet antagligen att mitt tangentbord vid det här laget är blött och salt och att jag försökt 43 gånger att skriva något men inte blivit nöjd. Det är så vi fungerar, allt behöver inte formuleras i ord om vår vänskap, för den är vacker och fullständig som den är. Hade jag vart en pingvin och Bella likaså, så skulle det liksom nu - alltid vara vi två!

Vi ses den 26e mars, det är 57 dagar / 1367 timmar til dess!