Merci pour rien

Folk har frågat mig, ungefär 5 gånger om dagen i en månad nu, om jag inte är nervös inför Paris. Och jag har utan att ljuga kunnat svara nej varje gång. Men nu ikväll kom en konstig känsla krypandes när jag insåg att i morgon är sista dagen jag hinner träffa någon innan jag åker, att jävlar jag ska faktiskt vara borta hela våren och ingenting kommer vara sig likt när jag kommer tillbaka. Tänk om alla mina vänner glömmer bort mig? Tänk om Berns brinner ner? Tänk om Vapiano sadlar om och istället börjar servera indisk mat?  Allt det som är min trygga vardag kan ju ändras medans jag är borta. Människor förändras.

I morgon ska jag träffa exet för att säga hejdå och jag ska även träffa Lova en sväng. Men på tisdag ska jag packa ner hela mitt liv i en resväska, krama darling Bells tills hon blir blå och gråta en skvätt - och några timmar senare sitter jag på planet till Paris utan hembiljett. Helt plötsligt är jag nervös!