Merci pour rien

Jag hittade en lista igår på aftonbladet över tidernas mest deprimerande filmer. Jag har egentligen aning aning om varför men jag fick ett plötsligt infall av att jag verkligen behövde se filmen Requiem for a dream som toppade listan. Och mycket riktigt, den lämnade en känsla av uppgivenhet och jag satt och bara stirrade på datorskärmen flera minuter efter att filmen var slut och bara suckade. Men den var filmad på ett helt fantastiskt sätt och är helt klart sevärd.

Då vet man att det är vår. Jag går runt och är mer eller mindre konstant borta på starka mediciner och pollen. Nu ska jag ta mig upp till Republique för att möta upp min gamla vän Sam som jag inte sett på år och dagar. Blir nog en glass vid St:Martin-kanalen.

Bloggen har hamnat långt ner på priolistan de senaste dagarna. Men vad har jag egentligen haft för mig?
Jag har druckigt vin på uteserveringar med vänner. Jag har köpt mig fantastiska kläder. Jag har varit på en supertrevlig middag hemma hos flickorna i trettonde. Jag har vart på tjugofemårsfest. Jag har skrattat med vänner på La Perle. Jag har träffat Le fransman. Jag har haft väldigt ont i fötterna på Showcase. Jag har vart väldigt bakfull och önskat mig en avrättningen. Jag har solat lite mer och fått nya fräknar.

Ibland händer helt oväntade saker och kvällar som inte hade någon som helst potential kan bli otroligt bra. Igår hade jag en sådan där riktigt bra kväll, och en riktigt bra morgon då jag vaknade upp bredvid en fruktansvärt vacker man. Inte för att jag är den som är sådan men ibland får man helt enkelt släppa på principerna och bara leva. Det är väl därför jag är här?

I övrigt har jag kommit på att ögon är det vackraste som finns och att man lyssnar alldeles för sällan på Guns N' Roses Sweet Child o' Mine.