Merci pour rien

Ibland är livet som en karusell. Vissa brukar kalla det för bergochdalbana men karusell är mer passande. Det går så långsamt tills det spårar ut. Musik och pastellfärger. Döda plasthästar och sittvagnar dragna av giraffer som tappat färg. Livet är som en karusell. Du vet aldrig om du blev besviken.

Det går fort nu. Vi dansar och svetten lackar. Det rinner längs ryggraden och ditt hår är blött i nacken. Ecstasy och billig öl. Vi blandar och rinner längs väggarna. Musiken pumpar i blodomloppet och när vi kommer ner på jorden igen delar vi en cigarett utanför huset och sluter ögonen. Det är månförmörkelse och du viskar att du alltid kommer att älska mig. Kärlek är lika sällsynt som när fullmånen försvinner. Inga varulvar jagar ute i natt.

Det är grått. Alla pastellfärger har för länge sedan flagnat bort och du dricker ljummet te. Tepåsen från Lipton vägrar att dra i det ljumna varmvattnet men vi har tappat bort alla kastruller och din kopp och de tepåsarna du tagit från jobbet är det enda som finns på söndagarna. Molnen utanför fönstret ser ut som sockervadd. Jag försöker rulla en cigarett men mina armar låter mig inte släppa taget om soffkanten. Att hålla sig upprätt är ett heltidsjobb.

Det är försommarmorgon. Ljuset spelar över väggarna och jag jagar solkatterna med blicken. Du ligger naken under ett lakan och dina ögon rör sig under ögonlocken. Det mörka håret mot kudden och jag planterar en puss på din kind. Om två timmar kommer du att vakna, det kommer att vara varmt ute då, och dricka kaffe på bit med mig i köket. Det är fint om mornarna, sommar och ljust. Vi kommer att packa en cykelkorg med baguetter och ge oss ut i skogen. Där är det svalt och du kan höra dina tankar igen.

Det går lite för snabbt nu. Du blir åksjuk och vill hoppa av men vi har betalat fem kronor var för biljetten och det ambulerande tivolit är från Polen och ingen talar svenska. Jag försöker gestikulera i farten och ropa till mannen i båset att stanna till. Du kräks bakom popcornbåset efteråt och jag klappar dig på ryggen medan pojkarna i parken dricker folköl.

Jag spelar dragspel. Jag vet egentligen inte hur man gör. Som med det mesta här i livet, men vad gör det? Jag försöker härma barndomsminnen och drömmer om plasthästar och ser hur det snurrar. Mitt dragspel är skevt och vill inte det jag vill. Istället drömmer jag om snabba åkturer och utsläppt hår som fladdrar i vinden. 

Dina läppar snuddar vid mina. Som i förbifarten och jag ryser och drar dig till mig. Det är helt tyst nu. Det är över nu och allt är stilla. Både du och jag vet att det finns ingen återvändo. Det dammar runt omkring oss. En biljett kostar bara fem kronor till men du har hål i dina byxfickor.


*

Jag älskar den här texten. Den är skriven av min fina vän Isabelle Swahn på fem minuter, ni kan köpa hennes novellsamling på www.vulkan.se