Merci pour rien

Jag är så less på min tillvaro. Varje dag är den andra lik och det händer i stort sett ingenting som får mig att skratta eller höja på ögonbrynen. Jag är verkligen jätte, jättetrött på att sitta hemma med bara mig själv som sällskap medans mina vänner jobbar och går i skolan. Inte blir det bättre av att mitt konto ekar av tomhet och att det enda jag vill göra är att gå ut och köpa mig en fin vårgarderob till jag åker till Paris. Nej, istället har jag massa måsten innan jag åker som att bestämma vilka kläder jag ska ha med mig, klacka om X-antal skor som jag inte har råd med och massa andra nödvändigheter att köpa. Det enda jag vill göra är att gå ut med mina vänner, i pumps utan att frysa om tårna, dricka mängder med drinkar och dansa in till småtimmarna på en fantastisk klubb någonstans.

Om exakt en vecka så kommer jag antagligen ligga och hyperventilera i min säng medans darling Bells försöker packa bra saker till mig. Det känns konstigt att inte vara ett dugg nervös inför att flytta hundratals mil hemifrån till en stad där människorna inte förstår vad jag säger och lever på ett helt annat sätt. Men antagligen kommer paniken på tisdag när jag inte hittar mitt pass, inskrivningsbeviset till Sorbonne och allt annat som är viktigt att jag tar med mig.

Nej nu måste jag sluta klaga, ta en promenad istället eller göra något annat vettigt.