Merci pour rien

När jag flyttade hit till Paris så trodde jag att jag skulle längta hem och sakna allt hemifrån varje dag. Det har dock vart tvärtom och förutom några några svaga stunder då jag hade kunnat döda för ostbågar, arlas mellanmjölk och gravad lax med hovmästarsås så har jag inte känt något större saknad efter någonting. Det där med att sakna människor blir en helt annan sak då man inte lever i sin vanliga vardag och det är därför svårt att känna något tomrum efter de personer som trots allt betyder mest i världen.
 
Ikväll trillade jag dock över min fina darling Bells avskedsbrev till mig och kunde inte låta bli att fälla en tår. Hon har funnits i mitt liv varje dag på ett eller annat sätt sedan den där dagen i ettan på gymnasiet när hon bjöd hem mig på sin middag och det känns konstigt att inte kunna ringa henne, även om hon aldrig svarar, eller möta henne för en Rasperry-fugde på Bauer för att sedan gå vidare till Berns att dansa. Jag saknar att få små uppdateringar via sms om hennes liv och hur jobbigt det är på hennes jobb eller hur irriterande alla människor är. Men om 31 dagar kommer hon äntligen ner och skrattar med mig, skakar på huvudet åt allt galet jag håller på med och fnissar febrilt när jag drar alldeles för grova kommentarer om fransmannen. Jag ser verkligen fram emot det!