Plötsligt händer det
När jag var liten så lärde jag mig att när någon annan person ansträngde sig till min fördel så skulle man tacka. Det verkar inte vara många stockholmare som fått samma uppfostran. Jag blir mer eller mindre uttittad när jag på tunnelbanan tackar om någon flyttar sin väska för att jag ska kunna få en sittplats eller när någon flyttar benen för att jag ska kunna komma fram. Men idag, helt plötsligt från ingenting, när jag flyttade på mina saker för att en man i dumjacka skulle kunna kliva av i Slussen, hörde jag från ingenting ett knappt hörbart tack. Jag var tvungen att titta på honom ett titta mig omkring för att höra om jag verkligen hört rätt. Och mycket riktigt, det var fler än jag som tittade på honom. Plötsligt händer det, men det är inte ofta.
