När jag var liten så lärde jag mig att när någon annan person ansträngde sig till min fördel så skulle man tacka. Det verkar inte vara många stockholmare som fått samma uppfostran. Jag blir mer eller mindre uttittad när jag på tunnelbanan tackar om någon flyttar sin väska för att jag ska kunna få en sittplats eller när någon flyttar benen för att jag ska kunna komma fram. Men idag, helt plötsligt från ingenting, när jag flyttade på mina saker för att en man i dumjacka skulle kunna kliva av i Slussen, hörde jag från ingenting ett knappt hörbart tack. Jag var tvungen att titta på honom ett titta mig omkring för att höra om jag verkligen hört rätt. Och mycket riktigt, det var fler än jag som tittade på honom. Plötsligt händer det, men det är inte ofta.
Egentligen tänkte jag ta med min onda mage ut och dansa i fredags men då energinivån blinkade halvtomt så stannade jag istället hemma med
Djävulen bär Prada och ansiktmask. Lördagen spenderades på
Moderna museet med Lova, Bella och Chris där vi såg LA-utställningen som förövrigt inte förtjänar några större applåder. Jag hade förväntat mig något storslaget i stil med
Andy Warhol som gick i våras men denna gjorde mig verkligen besviken. Något som däremot inte gjorde mig besviken var lunchen på
Vapiano där jag högg in i pasta med ricottaost, färsk spenat och körsbärstomater och unnade mig en pannacotta till dessert.
Uppladdad och klar begav jag mig sedan på kvällen till Gamla Stan och mötte upp Lova för lite fördrink. Otippat värre hamnade på Berns och dansade oss svettiga till bra, men udda musik. Vodka-cranberry, Lova och Kanye West gjorde kvällen riktigt, riktigt bra.
- Bret easton ellis,
Glamorama (på svenska!)
- Les musiques que j'aime av Karl Lagerfeldt för Vouge
- Pärlor i mängder, ge mig Chanel!
Världens bästa förfest, bilden säger allt.
