Merci pour rien

Imorse gick jag, trots att alla andra har sommarlov, upp klockan tio i sju. Tog tunnelbanan med alla andra hårt arbetande och satt på ett kontor i 9 timmar. Det är inte så överdrivet roligt när man vet att alla andra springer runt i gräset med bruna ben och dricker rosé hela dagarna.

Dock så verkar jobbet sjukt intressant och internutbildningen jag går nu är verkligen givande. Inte visste jag att det fanns så mycket att lära sig om försäljning! Skrev på kontraktet också så jag är nu provanställd i ett halvår och det övergår sedan förhoppningsvis till en tillsvidareanställning.

Helt plötsligt började studentlåten dundra på full volym från min dator. Kom då att tänka på i torsdags och hur över allt verkligen är. Det sa bara "fjjjt" så var det över. En eftermiddag som innebar en så stor förändring i mitt liv som jag aldrig tidigare upplevt och antagligen aldrig kommer uppleva igen. Det är sjukt. Det känns som att det lika gärna hade kunnat vara en vecka eller ett år sedan jag sprang ut, så mycket har hänt sedan dess. Ursäkta om jag är aningens sentimental men jag saknar verkligen att strosa runt i skolan eller sitta på den soliga trappan till Östra Real med mina fina vänner. Jag saknar att ha så många personer som jag älskar runt mig och jag saknar att kliva in i entren på morgonen och mötas av buller och skrik. Antagligen kommer jag en dag att sakna att kliva in på Sergelgatan 12 och ta hissen upp till tredje våningen, men just nu är det något jag måste vänja mig vid.